1987 - 1991 Varv - Fridhult

Det verkar tråkigt nog som att det inte går att kommentera om man inte har webläsaren Google Chrome, riktigt riktigt trist då jag tycker att kommentarer är om inte halva nöjet så sisådär 25 % med att blogga. Idag kan jag lämna ytterliggare en misslyckad pokerdag till handlingarna då jag egentligen borde pluggat examensarbete!

Men nu ska jag ta med er till en tid då jag hade varken internetpoker eller examensarbete i mitt liv, en tid utan några bekymmer eller måsten..





Idyllen, grannar och kompisar

Vi flyttade från Sjökumla, läget var ju som jag skrev inget vidare för en småbarnsfamilj, nästa ställe skulle bli mer idylliskt och blev också för mig symbolen för min barndom. Det är 20 år sen vi flyttade därifrån men Fridhult är och förblir tidlöst för mig, ett begrepp.

Det var eller är som ni kan se ett litet hus, som vi dessutom hyrde från markägarna och tillika grannen familjen Larsson. Fyra små rum och kök och en mindre toalett, övervåningen bestod av endast ett vardagsrum. Fönstret som ni ser på bilden var in till mitt rum, mittemot bodde Mia, fortsätter vi genom huset så hade vi trappan upp till vardagsrummet och köket på högra sidan, mamma och pappas rum på vänster sida och toaletten rakt fram. Det måste varit trångt stundtals för familjen Andersson när vädret inte behagade, det blev ju dessutom tillökning i familjen våren 1988 då Millan kom till jorden. Men det är som de säger, man minns bara det som är roligt och jag kan inte minnas en enda huttrande vinterdag från Fridhult. Det är sommarkvällarna jag minns..

*Dunk, dunk, dunk, dunk* "Edberg, Agassi, Edberg, Agassi" Så stod jag timme efter timme och drömde mig bort, spelade tennis mot garageväggen och låtsades att jag var mina idoler. Först när solen gick ner över åkrarna så ropade mamma och pappa in mig, suckande gick jag mot huset, slog upp mitt fotbollsbildsalbum och placerade dubbletter i "behaglig" ordning. Kan idag inte förstå varför jag slängt bilderna från fotbollsvm 90, kanske berodde det på misslyckandet för landslaget, förmodligen berodde det på att jag inte alltid varit lika nostalgisk som jag är nu i skrivande stund :)




Stefan Edberg i all ära, det var kompisar och grannar som förgyllde de här åren. Min familj blev direkt vänner med grannarna familjen Edepil. Pappa Leif, mamma Inger, döttrarna Åsa, Kristin och Anna-Karin. Tveklöst en av de mest harmoniska familjer jag träffat på och så vitt jag vet så lever föräldrarna lyckligt tillsammans fortfarande, dock inte i samma hus, utan någon kilometer bort i Ingers barndomshem.. hmm.. nu fastna jag lite här.

Jajo, familjerna spenderade mycket tillsammans, vi barn lekte ofta kurragömma med dunk eller burken som det också heter. Edepils äldsta dotter Åsa var dock inte med på det här allt för ofta, hon tog avstånd från oss snorungar :)
De yngre döttrarna Kristin och Anna-Karin blev däremot väldigt bra kompisar till mig och Mia. Snälla och glada tjejer som ibland på ett kärleksfullt sätt trätte med varandra.. Jag tror och hoppas att de än idag är lika nära varandra, dom är oftast tillsammans när jag träffar på dom ute på stan. Det är kul att se, mycket bra tjejer som förtjänar varandra. Min största favorit i familjen Edepil var ändå pappan Leif, han var den coole och lugna farbrorn som stod ut med att hämta fotbollen efter alla mina felpassningar, berättade historier om sportprofiler, visade deras hönshus och svarade pedagogiskt på alla mina ivriga frågor..

Familjen Larsson bodde i en annan riktning från huset, de hade en jämnårig pojke med Mia som hette Bengt(han lever men lättare att använda imperfekt). Jag umgicks ofta med Bengt, men den kompisrelationen var väl aningen krystad vill jag påstå. Jag såg mer upp till honom än vad jag tyckte om att umgås med honom. Vi var olika som personer, Bengt var den coola killen i området som redan hade kört sin pappas traktorer och skördetröskor, jag var den lille stammande pojken som mest tänkte på när jag skulle få den där sista bilden till mitt fotbollsalbum..



Ja, liten var jag och stammade mycket gjorde jag, så jag är glad över att jag växte upp i just i Varv. Bilden ovanför är ett klassfoto från 1:an..

Från vänster uppifrån: Charlotte, Josefine, Andreas, Mattias, Petrus, Madelén, Daniel, Sandra P, Claes, Jenny, jag, Sandra H, Kristoffer, Karolina och Linus.

Jag tror man kommer varandra närmare om man växer upp i en skola på landsbygden, många av de här ansiktena kom att betyda mycket för mig de närmsta nio åren, skyddade mig, stöttade mig och vägledde mig. Madelén, den sjätte tjejen från vänster, bodde förresten på andra sidan vägen från vårt hus, var ändå inte där så ofta, minns att jag blev "överfallen" av deras stora hundar en gång, med all säkerhet så var det bara bus, jag utgjorde nog inget större hot :D Annars var det pojkarna jag hängde med i allmänhet och Andreas, Petras och Claes i synnerhet. Idag lever vi olika liv. Andreas tränar jag lite med än idag, Claes pratar jag med på nätet ibland och Petrus berättar ibland om kamerors och telefoners nya funktioner.

Som en bilaga i ett examensarbete tänkte jag också bjuda på en kuriosa från den här tiden.

I min uppväxt slog jag mig ständigt, knäna var alltid uppslagna men jag vägrade att ha plåster på mig föterr det var först då det gjorde ont. Från vårt hus till familjen Edepil var det en liten nerförsbacke eller snarare ett litet lut men kunde man inte cykla ordentligt så innebar det ändå ett hot. Så blev det också, jag minns att jag fick sladd på cykeln och flög rakt in en taggbuske med huvudet före. Tog mig snabbt upp, grät inte, utan började istället direkt oroa mig för mammas bedömning om det var någon fara eller inte. Jag lämnade cykeln, gick oroligt upp för backen eller lutet, traskade in genom entrén, mötte mammas blick och sa, "Jag tror det har hänt en olycka, mamma"

.. efteråt har jag hört att ansiktet var fullt med taggar :)

Avslutar med lite bilder..



Modeikonen, nya nikeskor, infälld skjorta i byxor som nådde upp till bröstkorgen.




5 april 1989? Millans 1:årsdag? Millan är närmast, bakom sitter Mamma och hjälper och jag och Kristin dricker saft.




Utsikten från Entrén.

Vi blir äldre men märks det?

För första gången på 3 månader så var Bacon och Rodi här på en visit, påskaftonskvällen firades då som den så bör med förfest här hemma och utgång på Harrys. Många andra var här också, många av mina absolut närmaste kompisar vilket också resulterade i att humorn blev överbarnslig nån gång efter 9-snåret. Bilden nedan tyder väl på detta..



Tack för lånet Ellinor

Oftast var det dock bara superglatt..



Nåväl, det kom en morgon också, och jag vaknade inte ensam i lägenheten minsann, en småbarnsförälder vid namn Dan fick jag med mig hem. Efter cirkus 7 timmars sömn var vi tillräckligt pigga för att panta min beklagligt stora colaflaskor-samling. Dan och jag fortsatte sedan genom stan för att höra hur festdeltagarna klarat natten, Rodi mötte glatt upp oss men Bacon ville inte lämna sin lägenhet..

"Nää, jag tror jag skiter i att hänga med, det märks att man blir äldre"

Ja, äldre blir vi och det är något som Pelles Ellinor tagit tillvara på då hon har handlat sällskapsspelen "Uno" och "Yatzy" på sitt Ullared-besök. Jag ifrågasatte hur mycket saker hon egentligen handlade då hon tänkte på att handla dessa smått.. hmm.. uråldriga spel.. får jag säga så? Eller är de tidslösa? Jag fick bara ett skratt som svar. Jag vann Yatzy-omgången med 2 poängs marginal mot Ellinor.. desto sämre gick det i Uno, där Pelle och Ellinor vann varsin omgång. Rättvist då, var sin seger i sällskapsspel a´la 90-tal. Justja, en härlig diskussion utspelade sig emellan Pelle och Ellinor emellan uno-omgångarna..

P: "Men måste vi verkligen spela en gång till?"
E: "Ja, nu vet vi ju hur man gör"
P: "Jojo, men vi ska ju upp tidigt imorrn och vara bort hela dan"
E: "Ja, precis, då hinner vi ju inte spela nåt, eller hur?"

Västers BTK gick förresten inte upp i superettan, förlust mot göteborgslaget Linne och oavgjort mot Eslövs b-lag. Räckte dessvärre inte, har inget mer att skriva om det, var inte på plats så har bara blivit sms:ad resultaten. En bitter avslutning på en annars finfin säsong.

Filmkväll med systrar..

Japp, mina inte så kameraglada systrar, Johan och jag satt och kollade på "PS. I love you".. smörigt värre och jag mår lite dåligt över att jag förstörde snyftarfilmen för mina systrar. Men jag har svårt för att ta såna filmer på allvar, sitter mest och pratar..
Lillasyster Millan, längst till höger på kortet är här över påskhelgen (bor i Värnamo). Mycket trevligt när hon och Vilgot kommer över till stan. Imorgon äter jag påskmat med the whole family, blir gott..

Kvarnhagsvallen då? Seriepremiär i division 6 emellan Vallerstad och Strålsnäs, förlust blev det, 1-2, 10 man spelade Vallerstad med i 70 minuter, så en hyfsat imponerande andra halvlek fick vi iaf se från hemmalaget. Det vackra vädret och tuggarkompisarna på bänken var ändå givetvis höjdpunkten..

Imorgon är det kval för Västers igen förresten, påskafton av alla dagar, ska bli intressant och se om jag får några live-uppdateringar..

Till trubadurens ljuva toner..

Bryggeriet var den enda puben som höll fanan högt idag, inte min favoritpub det där, ljudet är något för högt för att kunna samtala när de inte har placerat ut några utebord ännu.

Blev bara en öl innan jag gick på vattnet. Vattnet var gratis och gratis är ju gott. Det var Dan och Oskar som jag var ute med förresten, Oskar åker tillbaka till Malmö imorgon men det var soft att sitta och "skrika" lite gamla minnen till varandra :)

Nä, inget ont om Brygget, bandet var super, Mats Lideborg var trubaduren, tror även han har hållt i pingisracket en gång i tiden..

Imorgon återvänder jag till Kvarnhagsvallen, som åskådare, när Vallerstad har seriepremiär. Det blir skoj, hoppas innerligt på solsken och 3 poäng :)

Sjökumla missionshus. 85-87

Källarpingis, livsfarlig väg och första kompisarna.

Under tiden som lastbilarna dundrade förbi på väg 32, så var det här, i källaren i Sjökumla missionshus jag spelade pingis för första gången, inte så ofta ska tilläggas. Några gånger minns jag att jag fick "prova att slå" medan pappa istället lärde upp Mia hur man spelade backhand backhand.. jag är fullt förstående för det dock då jag knappt nådde med racket över bordet. En mer ostimulerande sysselsättning för 31-32-åriga pappa har jag svårt att föreställa mig, men han gav inte upp, farfars arv och intresse skulle föras vidare. Den här källarlokalen spelades det dessutom pingis i många gånger långt efter att vi bodde där då vi ingick i Sjökumlas församling, med risk för överdrift så är lokalen i mina ögon kultförklarad.

Blev en kort kuriosa om starten på en medelmåttig pingiskarriär.. :)

Som jag skrev gick ju väg 32 ut mot Mjölby precis utanför huset, det var långt ifrån optimalt för en familj med två barn i sexårs-åldern. Mia började skolan på hösten 87 där hon fick lära sig trafikundervisning som hon vill visa upp för sin mindre bildade lillebror. En dag då pappa satte hjärtat i halsgropen.

Jag minns inget så bjuder er på en simpel spekulation:

Mi=Mia
Ma=Jag

Mi: "Jag har lärt mig hur man ska göra i trafiken idag"
Ma: "Vaa? Oj, hur gör man då?"
Mi: "Jag måste visa för att du ska förstå fattar du väl?"
Ma: "Men vart ska du visa det då?"
Mi: "På vägen såklart"
Ma: "Men där får vi inte va"
Mi: "Men jag vet ju hur man gör nu, följ mig bara"

Ut till vägen kom vi fort men minst lika fort in när pappa rosenrasande bar in oss. Ingen skada skedd, en erfarenhet rikare bara :)

Efter att ha flyttat runt land och rike runt innan så var det här vi geografiskt så att säga... stabiliserade oss. Det var med andra ord här jag och Mia skaffade våra första kompisar.. I Sjökumla lärde jag känna två kompisar som sedan blev väldigt nära och väldigt betydelsefulla för mig under hela uppväxten. Simon och Petrus hette dom, eller heter dom snarare. :)

Det är typ det här jag minns, mer om precis allting i nästa hus. Följ med mig till Fridhult, min personliga favorit :)

Du har rätt, Ellinor..

Det är dags för lite extra fart på den här bloggen, över några hamburgare på Egna Hemsvägen under kvällen påpekade Ellinor att det vore kul med något bloggprojekt, det här är något som jag redan funderat på ett tag. "Var i Motala är jag" blev ett relativt lyckat projekt för några år sen och det är väl på den vägen jag ska gå men behöver fundera ut nån nån slags tvist och tror också att jag behöver fler läsare. :) Under försommaren kommer detta dock att ske..

Innan dess tänkte jag helt enkelt härma min fader och bjuda på en husresa, kopierar bilder från hans gamla blogg som ni för övrigt kan hitta här

Jag startar först efter några år, till skillnad från min syster började jag först minnas från 1985, då vi flyttade till Sjökumla missionshus, en halvmil söder om Motalas stadsgräns.

Imorgon börjar resan :)

Hemma igen..

Kan inte sova trots att jag tänkte gå upp tidigt imorrn och ta tag i mitt liv, en massa arbete med examensarbete ligger framför mig och jag behöver bli trött för att bli pigg imorrn.. skit är det..

En taxichaufför i Örebro föreslog att jag skulle prova tjack för att få "kicken", det var som ni kan förstå en ganska absurd resa med ganska absurda diskussioner. Grädden på moset var när han släppte händerna från ratten i alldeles för hög hastighet för att visa sin solbränna på bröstet, en körkortslös 29-åring fick där väja undan från trottoarkanten. Dock är han den skönaste taxichaufför jag träffat på, absurt kan vara väldigt kul, jag skrattade hela tiden, vilket förmodligen var hans avsikt. Skräckblandad förtjusning!

Nåväl, nu ska vi väl lämna det där och gå in på själva kryssningen. Vikingline-bussen var i vanlig ordning det segaste i mannaminne, dom har också ändrat regler och alkoholförtäring är nu absolut förbjudet på bussen, då har de rätt att slänga ut passagerarna direkt. Även om själva busschaufförsjobbet blir ljusår bättre utan skrikande "drägg" så är det ju de här "dräggen" som bär företaget, men framför allt finns det inte en nykter själ på jorden som frivilligt går in på den busstoaletten, kanske är själva tricket iofs.. dricker du inget behöver du inte heller gå på vår toalett.

Nåväl, en annan på färjan berättade att deras chaufför inte tog så hårt på den regeln.

"Som ni vet får ni absolut inte dricka alkohol på bussen och jag är tacksam om ni slänger burkar och flaskor i era påsar"

Det är humor!

Nästa konstiga nya regel då, det är inte tillåtet att köpa alkohol på ditresan, alkoholhandlandet i taxfreen börjar först 09.00 dagen efter när 90% av passagerarna är panka och inte vill se någon form av alkohol. Du får ju dessutom inte ta med dig egen alkohol, folk fuskar ju med det såklart men enligt reglerna så är det enda stället du får dricka på i baren och om du äter mat på båten..

Skönt för personalen? Absolut!
Ekonomiskt lönsamt för företaget i längden? Absolut inte!

Till det positiva, om vi bortser från mammas köttfärssås så var det den godaste mat jag ätit. Helstekt fläskfile med potatisgratäng, fantastiskt gott medan vi gled fram genom Stockholms skärgård. Kanske lite lite lite överlyx med vinprovning vid desserten, speciella viner för speciella desserter, servitörer och servitriser passerade en i minuten och servade oss. Jag blev mer stressad än bekväm av det faktiskt, en vanesak som jag aldrig kommer att få..

Jag var inte så bekväm med min stureplansskjorta heller, piketröjan a´la Matte såg bättre ut, Ulrika övertalade mig dock att inte byta, och i takt med promilleökningen minskade givetvis också intresset för vad jag hade på mig. Det enda som intresserar mig på fyllan är ju som bekant att vara så översocial det bara går, helgen var absolut inget undantag. Man skulle kunna tro att det här sociala skulle hjälpa mig i kvinnoraggandet men icke.. Ett relativt nyktert par i 50 års åldern blev istället helgens offer, ojojoj, så bra kompisar vi var.. Tror dock att dom tyckte att det var lite kul, mycket skratt blev det och jag tvivlar på att dom hade orkat sympatiskratta i 4 timmar.

Träffa dom aldrig dagen efter..

Hemresan var även den tokseg såklart, 45 minuters stopp i Arboga av alla ställen kändes som ett hårt slag i min redan sargade mage. En acceptabel toalett fanns det där iaf, och köttbullar med potatis för 89 kr..

Vi kom fram till Örebro till slut, roliga taxichauffören, ny fest hos Ulles kompis Karin, den blev dock bara allmänt mysig.. mycket politik och musik snack. Jajustd, fick höra en rolig gåta som jag inte tog förrän ledtrådarna blev alldeles för enkla..

En bil ställer sig utanför ett hotell, och föraren säger "Jag har blivit ruinerad".

Varför?


Fundera på den så ska jag försöka sova.. godnatt!

Tuuut tuuuut...

Jajemen! Imorgon drar jag! VikingLine Cinderella med Ulrika. Vi har planerat det här under en ganska lång tid och när vi väl bestämde oss för att boka gick det ganska fort. Det går inte att komma ifrån det där, jag vet att jag inte är 20 längre men de där resorna är fortfarande ett av det bästa jag vet. Jag tror inte det kommer bli någon skillnad när jag är 59, kommer väl vara mer ordningsam med arbete osv men att jag ska hitta någon livspartner någon gång som håller mig hemma har jag nästan gett upp. Jag lär inte lämna partymatte förrän graven. :)

Filmer och bilder kommer givetvis att komma från helgen, jag kommer prova brat-stilen.. Jag hoppas att socialdemokraten i mig lyser igenom ändå :D

Var ute och sprang med kompisen Andreas idag, fantastisk skön afton i Fålehagen, det påverkade dock inte min ork på något positivt sätt, redan efter 3 km gav jag upp, resterande 2 km av spåret haltade jag gående fram, mmmm, något blir konstigt med vänstra knät när jag har sprungit. Jag får verkligen hoppas att jag inte ärvt min fars knän.

Avslutningsvis, det går INTE plugga på Motala bibliotek, det är en orgie utav 75-åriga gubbar som gör allt för höga utlägg till varandra. Jag måste helt enkelt lära mig att kunna plugga hemma utan att lockas av andra sysselsättningar..


Andreas bakom ratten i sin urcoola Volvo från 1964

Hur kan du sova på nätterna, Margareta?

Aftonbladet idag:

"Advokat Margareta Arvidsson, medelålders och rutinerad, kämpade i över en timme för att försöka mildra Niklas Eliassons straff. Ett försök till våldtäkt var egentligen misshandel, en kniv mot ansiktet är alls inte att att betrakta som hot och tårgasen i flickans ansikte inte mycket att orda om. Men inget kan rädda mannen som åtalats för fler våldtäkter än någon annan i Sverige."

Där borde domaren gjort hela sitt jobb och sagt:

"Nej, den köper vi inte, däremot åker nu även du in för grov människokränkning, kärringjävel".

Jag tycker nämligen inte att missad bonus på det redan högbetalda jobbet är straff nog, jag tycker det är helt värdelöst hur man kan få uttala sig så extremt respektlöst mot de drabbade. Hon kan dra åt helvete faktiskt. Ni har hört storyn, Niklas Eliasson har dömts till 15 överfall av kvinnor, bara 3 av dessa "grova", vad fan nu det innebär, det är väl tanken som räknas? Har tjejen i fråga lyckas få in en pungspark på aset kan han ju inte få mildare straff för det? I 5 år hade Niklas Eliasson gjort sina övergrepp i Örebro.

En kompis till mig bor i universitetsområdet där han också hade hållit till, hon ville inte åka och träffa kompisar för att hon då skulle få åka hem själv, likadant med hennes kompisar, folk valde att stanna hemma i rädsla för aset. I synnerhet de sista två åren var det allmän skräck över hela kommunen, när de äntligen fick in honom i höstas så har det svenska rättsystemet börjat sitt daltande. Det ska inte ens vara något att orda om, eftersom vi inte lyckats få in dödsstraff till dessa människor så är det väl solklart livstid.. gärna med fångar som "inte uppskattar" våldtäktsmän också.

"Kan du skratta lite, Vera?"

Vi hade iaf tur med vädret.

Ja, det var utan tvekan en vacker kväll på Mantorpstravet när Pelle och jag stod och käkade korv för 30 kr/st. Solen gick vackert ner över dom hundratals gubbar som tror att de är travexperter. Vad är grejen med det förresten? Det är bara inom trav som samma människor kan ha förlorat i 10 år men ändå försöker analysera och för andra berätta om hästarnas möjligheter i kommande lopp. Svensk kultur säger vissa - Erkänn att ni inte kan istället, säger jag. OK, om ni vill genomgå själva analysfasen men håll den för fan för er själva. Harry boy tar fem sekunder att lämna in.

V65 hette förresten arrangemanget och jag fick lära mig något nytt då jag tidigare bara trott att det funnits V75 och V64. Jag satte en tvilling som kunde anses som snyggt, men ska sanningen fram så fick jag tipset från Pelle :) Honom rankar jag ju givetvis då skyhögt över medelgubben på travbanan, dels för att han inte ranglar fram och på fyllan ska berätta hemligheten på nästa lopp men mest för att han har en lite mer spännande och kreativ syn på oddstavlan.. Lite av en behärskad gambler är han min mycket gode vän..

Jag själv är däremot en korkad gambler och gick ifrån banan fattigare än vad jag hade räknat med...

Jag blir förresten så inihelsicke trött när jag ser reklamerna för "Arge snickaren" varje vecka. Jag kan inte förstå hur det kan gå på bästa sändningstid, jag erkänner att jag såg det i början, det var lite kul när han blev arg, det var absolut inte spännande utan just bara kul för att han blev arg. Nu har jag tröttnat, det har hållt på för länge. Det kan jämföras med när tandläkare skäller ut patienter för att de har hål i tänderna.. det är ju vi med hål i tänderna som försörjer er. Det är slöa människor med hål i väggarna som försörjer dig, "Arge snickare". Du ska bara vara glad när du möts av mögeldoften redan vid ingången, den doften har tagit dig hela vägen till bästa sändningstid på kanal 5.

Jag vet, jag vet.. hade han inte blivit arg så hade han inte heller haft det jobbet men det pinsamma kvarstår. Hur kan det där skådespeleriet gå igenom rutan runt om i landet varenda vecka? "Det här var det värsta jag varit med om", "Varför händer det ingenting, du kan inte låta ditt hus förfalla såhär, FATTAR DU INGENTING?" "Vad är det här för jävla kabel som bara hänger?"

..eller det bästa av allt.. "Nä, nu skiter jag i det här, vi packar ihop och åker hem"

Summa kardemumma: Den arge snickarens briljans, överlägsenhet och förmåga att trycka ner de boende kommer i fokus istället för deras kämpande att få ordning på sina misslyckande, sina liv och då också sitt hus.

Förnedringstv? Absolut!

Nära skjuter ingen hare..

..men igår tror jag att harjäveln ändå strök med av vinddraget. Så nära var det nämligen att vi gick upp till superettan. Förutsättningarna var följande:

Vinnaren skulle gå direkt till superettan i en seriematch först till 8, maximalt 14 matcher vilket betydde att det kunde sluta oavgjort, 7-7. Vid oavgjort resultat blir det seträkning och om seten är lika då blir det bollräkning.

Det blev bollräkning som Västers givetvis förlorade. Marginalerna kunde inte ha varit mindre, så små, så små, så små. Setboll i avgörande matchen dunkades in av stockholmspelaren Peter Gripler. Det är det mest bisarra jag har varit med om.. iaf i pingissammanhang. Svårt att vara positiv så här i efterhand men jag måste medge att det var en fantastisk pingismatch. Så in i Norden välspelad och det var riktigt bra publik i pingismått mätt. Ordentlig fart på läktarn stundtals och ja, förutom det bisarra resultatet så var det riktigt kul. Mitt blödande pingishjärta blev istället blödande tänder. Jag hade också fel när jag gissade på troligt lag, engelsmannen spelade istället för John Nilsson. Jag hade velat se John spela, jag tror han hade gillat den taggade stämningen som var därinne.

Andra chansen tog vi ändå på eftermiddagen, trots huvuden nere i knäveken på spelarna i inledningen. Det var också tomt på läktaren, förstår inte hur de orkade vinna den matchen faktiskt. Slår man upp mental styrka i ordboken så lär det stå följande.

"Väster BTK - Munken 8-5"

Lång väg kvar att gå ändå, fortsatt kval om två veckor i göteborg. Två matcher, vinner vi båda dom så går vi upp i superettan den långa kvalvägen. It aint over until the fat lady sings..

"Det var jävligt nära att vi sprutade skumpa på Harrys ikväll, Matte" D. Ellermann.

Det förflutna tillhör det förflutna..

..därför lämnar jag direkt skiten som hände i Örnsköldsvik..

Det är superettan-kval imorgon(idag), senast det var kval skapade vi en klack där jag själv var klackledare, nu har vi blivit äldre och mer återhållsamma och därför lär vi bara sitta och artigt klappa åt vinstbollarna. "Rött hav" som vi kallade oss har med åren alltså förvandlats till "dött hav". Nåväl, imorgon smäller det i vilket fall som helst..

Klockan 11.00 i Motala sporthall börjar det och jag tänkte bjuda er på en spelarpresentation..

Dimitri Davydovich
Högerhänt
Född: 1985 eller 1987 :)
Bor: Vitrysslan, Minsk
Civilstånd: Gift


Kommentar: DAVEJ DAVEJ (HEJA HEJA eller KÄMPA KÄMPA på ryska) Jag får alltid uttalskritik av Dimitri när jag ropar det här men det betyder väl också att han förstår mig. Det finns en anledning till att Dimitri nämns först här. Han är den spelare som spelat längst för Västers a-lag. 9 år får jag det till. Besitter en strålande teknik som främsta vapen. Meriter? Har suttit på bänken i samma landslag som Vladimir Samsonov. Den kebabälskadande vitryssen har alltid ett leende på läpparna och har alltid en present med sig till Sverige, förvisso har vodkaflaskorna byts ut mot leksaker till Ellermanns dotter Clara. Firar med kebabtallrik på Pizzeria Napoli imorgon?

(Bild saknas pinsamt nog)


John Bergkvist
Högerhänt
Född: 1984 eller 1985
Bor: Jönköping
Civilstånd: Gravid flickvän/fästmö


Kommentar:Gå aldrig ut med John Bergvist på krogen, utan att göra ett danssteg så kör han så väl första som andra och tredje fiolen. När han på småländska säger, "Nej, tyvärr, jag är upptagen", har det resulterat i många brustna kvinnohjärtan runt om i landet. Johns charmiga sätt blir det motsatta i pingishagen, motståndarna vet inte om det är pingismatch eller om de har placerats i frontlinjen under andra världskriget, slår omänskligt hårt med både forehand och backhand. Förutom att han håller på HV 71 så är han en härlig och rolig kille. Främsta pingismerit? Den erkänt otäcka och meriterade deffen Tomas Bennborn uttryckte med sönderslagen kropp: "Vem ÄR han egentligen?" Oklart om han spelar imorgon dock.





Tobias(Toby)Lau
Högerhänt
Född: 1991
Bor: Danmark, Århus?
Civilstånd: Flickvän

Kommentar:Hade en kort session i b-laget där jag var lagledare. Kom aldrig till sin rätt där, inte ens i närheten. Om det berodde på en ostimulerande omgivning lämnar jag osagt. Ganska snart märkte mina pingisögon att det danska barcelonafanet hade en extremt brant utvecklingskurva. Även Ellermann märkte det här och när han väl hade gått in i a-laget så släppte de honom aldrig. Han är en av Danmarks största talanger, spelat i juniorlandslag och redan gjort 3 eller 4 elitseriesäsonger i Danmark. Har en bländande teknik, snabb som en panter, bollkänsla som få. Främsta merit? Ja, det är många men om jag ska plocka ut en så slog han mig i pennskaft på klubbmästerskapet för två år sen.




Robert(Robban)Svanberg
Högerhänt
Född: 1985 (tror jag)
Bor: Eskilstuna
Civilstånd: Vet inte, kan ha flickvän.

Kommentar: I teorin passar hans spelstil mig själv som handen i handsken, i praktiken fick jag så mycket stryk att jag inte visste vad jag hette. På en träning hann jag få stryk med 19-0 i set. Han borde få nobelpris för alla nya skruvar han uppfinner vid bordet. När jag fick nöjet att spela dubbel med honom i en tävling så returnerade våra motståndare i domartavlan på hans servar. Populär tränare i pingissveriges stolthet Spårvägen. Även assisternade förbundskapten bakom Ellermann i handikappslandslaget.





John Nilsson
Högerhänt
Född: 1978
Bor: Norrköping
Civilstånd: Flickvän

Kommentar: Finns ingen pingisspelare som inte känner till John Nilsson. Folk åker land och rike runt för att bara se honom. Han hörs över hela hallen, övertänd vrålar han ut fantastiska citat. Det var verkligen på tiden att han värvades till motalaklubben. Spela pingis kan han också, kan forehandloopa i sömnen om det vore så, han loopade för några år sen hem Veteran-sm klassen för 30-åringar vilket också får anses som hans främsta merit.





Michael Marsden
Högerhänt
Född: ?
Bor: Nånstans i England
Civilstånd: ?

Kommentar: Får som ni kan se lite svårigheter med presentation här. Han hängde med ovannämnde John Nilsson från Norrköping och av det lilla jag sett så är det ganska lika jargong-mässigt. Spelar öppen och vacker pingis, hans tatuerade utseende frambringar värstingkänsla hos mig men där misstog jag mig. Tydligen är han en rolig helylle kille som har höjt upp helgerna för spelarrna. Är en klasspelare, de matcherna han varit med så har han varit en kugge för laget.




Daniel Ellermann (Lagledare)
Högerhänt
Född: 1979
Bor: Motala
Civilstånd: Gift med Carin, en dotter
som heter Clara och en till på ingående.

Kommentar: Klubbens allt i allo, gudfadern, the big boss. Har fortfarande höga pingiskvaliteer och om han hade haft mer än 5 minuter över i veckan så hade han nog kunna gå in som dubbelspelare i det här laget. Känns orelevant att skriva om Daniel som spelare eftersom han inte spelar. Det är iaf hans lag det här, spelarna har kommit hit för för Daniels proffesionalism. Han styr och ställer och gör det dessutom jävligt bra. Enough said. Eller Ok då, främsta pingismerit, vann tabberäcke med mig i en internationell tävling.



Troligt lag? Tobias, John Nilsson, Dimitri och Robban.

....

Vi önskar oss samma sak, pappa..

Pappa fyller 56 år idag, när jag prata med honom förut så blev det ändå inte mycket födelsedagssnack. Södertäljes elitserielicens står på spel idag och förutsättningar kan inte bli mer brutala.. Modo på bortaplan, halva norrland emot oss, Södertälje har precis samma poäng så vinna eller försvinna har aldrig varit mer tydligt. I skrivande stund är det en kvart till matchstart..

Grattis på födelsedagen pappa, vi önskar oss samma sak..

Flåset börjar sakterliga komma tillbaka..

Kan inte i min värld fatta att jag gav upp träningen, idag orkade jag knappt tre kilometer innan jag blev trött, dock är jag nöjd över det och det känns som att jag kan komma tillbaka nu när våren landat i Motala. Löpning utomhus slår löparbandet på gymmet alla dar i veckan..

Lämnade precis in mitt PM till min handledare för examensarbetet, undrar om hon godkänner det, jag känner att jag inte riktigt fått grepp om mina tankegångar ännu. Jag ska skriva om "Skolan igår idag", tycker det är ett intressant ämne om hur olika lärare är och hur olika vi lärt oss. Jag måste säga att jag gillar starkt att det är examensarbete nu, bara en sak att fokusera på och jag känner att jag kommer få revansch för alla oengagerade saker jag gjort under min utbildning. Det är dags att ta i.

Jag har nu gått längre på universitet än vad jag gjorde på gymnasiet, känns ungefär lika långt, jag har väl blivit en mer utåtriktad människa sen gymnasiet. Gullan, som då gick i min parallellklass minns jag inte ens, hon minns mig säger hon men jag tvivlar på att jag utmärkte mig speciellt mycket när jag smög längs väggarna på Vätternskolan. "Du hade ofta fina kläder på dig", säger hon, vad jag minns så brydde jag mig inte ett skit om vad jag hade på mig. Vill nästan påstå att jag vantrivdes på gymnasiet, jag trivdes inte i början på den här utbildningen heller, kände mig mycket ensam ibland. Jag försvann och var inte mig själv alls, det är först nu jag är det, det är först nu jag trivs och då är det dags att sluta :( surt värre.. Jag har träffat många som jag tycker mycket om under de här åren..

Bjuder er på lite bilder från veckan som varit..







Den här också ja, om ni någon gång sett en bättre lookalike så räck upp en hand?



Henke Sandbladh?




Daniel Ankaroo?


Behöver jag berätta att han är filosof?

Lillasyster Millan fyllde 23..

Grattis Millan!

23 år alltså. Var gjorde jag då?

Jag tänkte, "nä, nu är det fan dags att ta körkort"
Samlade karensdagar på Electrolux, hade då dryga året kvar på fabriken.
Vägde väl förmodligen minst 10 kg mindre.
Stod bredvid och tittade beundrat när Calle målade min fondvägg.
Umgicks mycket med Calle i allmänhet.
Hade börja dra ner på mina extrema hårfärgningsförsök.
Jag spelade pingis flera gånger i veckan och var även tränare.
Jag började spela internetpoker
Var glad över att Bacons lumpen var slut men irriterad på hans alldeles för lyckade pingiscomeback.

Tänkte sova egentligen..

..men kom på att jag var tvungen att ladda min I-pod vilket man gör via en kabel till en påslagen dator..

Jag kan inte säga att jag har njutit av att åka på sammandrag i helgen. Man skulle kunna tro att det viktigaste är att man har roligt vid sidan av pingisen, alla säger ju det, men det är dessvärre inte så det funkar för mig. Det är klart att det är härligt med övernattning, party och plankstek men faktum är att går mitt spel helt åt helvete rent ut sagt så påverkas det allmäna måendet. Mitt lag klara sig kvar i serien, mitt gamla lag vann serien, målet med helgen är uppnåt.

"Det är ju en lagsport, Matte, det är så du får tänka"

Pingis har aldrig varit en lagsport, det är individuella matchsegrar och förvisso två dubblar som gör att laget vinner. Du står ensam mot din motståndare hur man än vrider och vänder på det, i helgen kände jag mig väldigt ensam trots klappandet vid de fåtal bollar jag faktiskt vann. Jag hann med att analysera mig själv emellan svordomarna litegrann, jag tror att jag är väldigt rädd för nånting när jag spelar men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag vågar helt enkelt varken vinna eller förlora, jag vill bara därifrån. Rädsla är dock inte det största adjektivet i sammanhanget, det är avundsjuka. Alla andra spelar normalbra och verkar tycka att det är kul, det är klart de gör, jag tyckte det en gång i tiden också..

Det här har blivit ett för stort bloggämne, jag släpper det. Det var ju kul att träffa folket igen, Christian Lönnqvist som åkte hela vägen från Luleå är en väldigt bra och rolig människa och han gjorde allt för att peppa mig. Robert hade ett imponerande helskägg i helgen men det är inte bara skägget som växer på honom, att han vinner som aldrig förr i division 3 kommer i skymundan av hans strålande personlighet.

Hockey då? SSK vann måstematchen borta i Ängelholm, pappa var säkert där och såg rysaren, jag lyssnade bara på de sista minuterna på sportradion. Det finns nu en chans att få spela elitserien även nästa säsong. Det kommer nog avgöras borta mot Modo i sista matchen, det blir väldigt tight..

Klockjäveln ringer 05.00 imorrn, jag undrar hur jag ska kunna komma upp. Får lägga mig nu helt enkelt :)