Midsommar och Wimbledon..

Midsommar har det varit, jag blev bjuden på fest hem till min kompis Richard och vädret var som det hittills varit under sommaren, ostabilt, regnigt eller sol. Finns inget att säga om festen i övrigt, den var som den så bör, småtrevlig och diskussionsfylld, jag har helt plötsligt börja gilla politiska diskussioner väldigt mycket, väl medveten om att jag allt som oftast tar mig vatten över huvudet men så länge jag lär mig något av någon annan så får ju iaf JAG ut något av det.. :)

Något annat som jag vill diskutera just nu är tennis, den största turneringen i världen håller på för fullt. Wimbledon är fantastiskt intressant tycker jag och jag kommer på ett eller annat sätt se semifinalerna och finalen, skulle jag haft Canal plus sport så skulle jag förmodligen suttit framför tv:n alldeles för mycket så det kanske är lika bra. Jag ska upp till Stockholm nästa helg på Robban och Carolinas inflyttningsfest och funderar starkt på att åka upp ett par dagar innan för att se matcherna tillsammans med Robban som är den enda i min kompiskrets som delar intresset lika starkt.. en sportbar på södern.. kan bli hur bra som helst. Det ska också tilläggas att jag funderat på hur möjligt det är att planera och genomföra en Wimbledon-resa till nästa år, kanske se någon tidig, billig match på Centercourt för att få uppleva det och sedan vara runt på den andra banorna. Jag skulle ju dessutom vilja se London så ja.. two flies in one punch..

Idag är vädret super i Motala och jag tänkte hedra solskenet med att senare i eftermiddag bege mig ut till Råssnäs för att löpträna lite..

Landsborgsgatan 38 1991-1996

Ett stort hus! Två våningar och en källare som iofs användes måttligt. 7 rum och kök och två toaletter var det när vi lämnade huset. Det såg inte alls likadant ut när vi flyttade in, vi renoverade ständigt kändes det som. Två rum byggdes till i nån slags halvbarack där mina föräldrar och Millan hade sina sovrum. Jag fick till slut ett superfint nyrenoverat rum som inte syns på bilden, först hade jag rummet med fönstret längst upp och längst bort på bilden. Jag var så fantastiskt nöjd när jag fick det nya rummet, jag tror jag fick det på min 13-års dag, ett möblerat rum som Mia inte behövde passera varje gång hon skulle in till sitt rum som hon fick göra de första åren. Mia var dock en duktig storasyster och smög försiktigt förbi på nätterna men mitt sömnbeteende var väldigt konstigt på den tiden och en gång när hon skulle passera så har hon berättat att jag satte mig upp a´la den onda dockan, stirra henne i ögonen och fräste "inga tjejer i mitt rum". Kul anekdot tycker jag :)

Ja, huset var inte Bevery Hills-klass när vi flytta dit, jag kommer ihåg att vi fick bada nere i källaren i början, den källarn minns jag fortfarande med skräck då den var väldigt mörk och chansen att stöta på en megaråtta som kom från soptippen var ungefär 50/50 :) Det dröjde dock inte länge förrän badrummen var nyrenoverade men jag minns källarpromenaderna med en handduk över axeln med skräck. Till slut började jag dock gilla huset väldigt mycket och Fridhults-saknandet försvann långsamt. Vi hade en schäfertik med det konstiga namnet "Panda" vilket fick bort min hundrädsla, iaf tillfälligt, jag tror tamigfan den har kommit tillbaka nu på senare år.

Min jämnåriga kusin Patrik umgicks jag mycket med här, sommarlov och jullov. Vi var egentligen väldigt olika, han var lite tuffare än mig, körde gokart och pratade stockholmska istället för bondig motaladialekt. Men vi hittade varandra och kunde umgås flera veckor i sträck, skulle det bli nån konflikt så undvek vi varandra några timmar bara.

Millan berättar att ett av hennes bästa minne från det här huset var när hon hade ramlat på cykeln på grusvägen utanför och jag tröstade henne med att läsa en bok, det här var tydligen något som jag aldrig gjorde annars vilket får mig att fundera på vilken halvdan storebror jag lär ha varit, men jag förlitade mig väl på att storasyster skulle ordna allt känslomässigt "larv" och att jag kunde koncentrera mig på mina fotbollsbilder :D

Mitt bästa minne är nog sommaren 1994 och nätterna framför Sveriges succe-vm, jag fick tillåtelse att sitta uppe på nätterna och se våra hjältar och jag minns att även Mia var med och delade popcornpåsarna några nätter, det var en riktigt bra sommar för övrigt också, efter den sommaren började högstadiet och i september det året sjönk Estonia och skakade om hela vårt avlånga land, där började mitt liv bli mörkare..


När jag började högstadiet förstod jag att jag kunde bli mobbad för min stamning och kortväxthet, skolan var helt plötsligt ingen rolig plats och det skulle det dessvärre fortsätta att inte vara till min student 2000. Mitt självförtroende fick sig många törnar under dessa 6 år som jag bär med mig än idag. Jag vet att det fanns dom som har det mycket sämre men jag hatade det långa stunder, det gjorde jag. Pingishallen blev då min fristad, tränade nog 3-4 gånger i veckan och var borta var och varannan helg på matcher. Timme efter timme stod jag dessutom hemma mot väggen och spelade mot mig själv, sporten flög in i mitt liv.. i ett jetplans hastighet. I pingisen knöt jag också kompiskontakter som har haft stor betydelse i mitt liv och har det än idag..

Idag har det här huset målats grått, grusvägen utanför har asfalterats, det vita staketet som vi kämpade så mycket med en sommar är borta, badmintonnätet som jag plågade mina farbröder med på kvällarna är borta, jag tror dock att om man lyssnar riktigt noga kan man fortfarande höra min terapi med en pingisboll som studsar fram och tillbaka, fram och tillbaka..



Här står vi på framsidan, jag och Millan, på kortet är även hunden Panda och.. är det Findus, Millan?



Grusvägen utanför huset och Millan på cykeln innan olyckan får vi anta :)

Dagen efter..

Det blev ju en riktigt trevlig fest igår, jag hade många kompisar här och skulle jag kunna så hade jag stannat tiden just där, just då. Jag har i ärlighetens namn inte gjort så mycket jag är stolt över i mitt liv men jag är väldigt stolt.. eller väldigt nöjd över vilka kompisar jag har och att min kompiskrets är så bred. Det var lite fånigt att jag till slut blev lite för full men så kan det gå ibland :)

Jag kände mig minst sagt ganska färdig med alkoholen när jag vaknade imorse, Ulrika var desto piggare och ville diskutera gårdagshändelser men hon kände nog att hon pratade med sig själv där ett tag då min respons var måttlig.. "mmm", "mmmm", "mmmm".

Tänkte härmed slänga ut ett tack till mina fåtal läsare som jag har kvar.. :)

Sådär då..

..nu kör vi igen.

Fick precis reda på att jag har fått godkänt på mitt examensarbete, hoppar inte direkt jämfota av glädje här ändå, ska sanningen fram så är jag inte supernöjd över att ha klarat av den här utbildning, det var i ärlighetens namn lite för enkelt.

"VI HAR TAGIT STUDENTEN" ropades det här förra veckan, glädjen sprudlar på traktorvagnarna och det verkar som att de inte har någon vetskap om att de måndagen därpå blir nertryckta på arbetsförmedlingen. Men nej, jag ska inte vara sån nu, det gäller att passa på att ha "the time of your life"..

Jag ska ju ha lite fest här imorrn så håller på att göra iordning lite, tänkte att NÄSTA vecka, då ska jag börja söka jobb.. kan flytta.. kan stanna kvar.. kan INTE bestämma mig för vad jag vill, nätterna börjar bli jobbiga igen..

Visst är jag tråkig?

Skillnaden är ändå den att jag faktiskt inte lagt av att blogga den här gången. Det är bara det att jag inte har haft tid för några längre inlägg, inte kortare inlägg heller tydligen, jag har VERKLIGEN INTE varit effektiv med mitt pluggande men det har legat och gnagt konstant i mitt huvud, vad jag än har gjort. Hur otroligt det än låter så känner jag mig lite psykiskt utmattad, och besviken på mig själv, jag ville att mitt sista arbete skulle bli kanonbra men det kommer åter igen vara en ångestinlämning..

Nåväl, en fantastiskt paus fick jag i lördagskväll när jag såg Jack Vreeswijk uppträda i Borensberg av alla ställen, jag beställde två biljetter och fick med mig Ellinor, ja, Pelles Ellinor känner ni väl till va? :) Bästa konsertkompisen ever ska väl flikas in, känns som att det bara är hon och jag som förstår vad som hände därinne, hur bra det faktiskt va. Ett väldigt kul minne att ha tillsammans med henne då jag har så många med hennes sambo.. :)

Jag ska vara ärlig! Trots att jag gillar visor som musikform väldigt mycket så ska jag inte sticka under stolen med att jag diggar Jack väldigt mycket för hans efternamn och på så sätt också hans historia. But who can blame me? Hans pappa är ju ändå min idol. Därför var det svårt att inte hålla med Pelle när han skjutsade in två glada partymänniskor till Borensberg, "Det bästa vore ju om han nästan bara spelade Cornelislåtar ikväll"

Jack kliver någon timme senare upp på scenen och uttrycker: "Jag tänkte göra en annorlunda spelning ikväll, jag tänkte ägna stora delar av kvällen åt en gammal släkting till mig"

Det blev sjukt bra! Jack och hans gitarrist var det bästa jag varit med om på mycket länge. Pricken över i:t blev alla långa anekdoter om Cornelis

Oförglömligt är inte ens första bokstaven!