1987 - 1991 Varv - Fridhult

Det verkar tråkigt nog som att det inte går att kommentera om man inte har webläsaren Google Chrome, riktigt riktigt trist då jag tycker att kommentarer är om inte halva nöjet så sisådär 25 % med att blogga. Idag kan jag lämna ytterliggare en misslyckad pokerdag till handlingarna då jag egentligen borde pluggat examensarbete!

Men nu ska jag ta med er till en tid då jag hade varken internetpoker eller examensarbete i mitt liv, en tid utan några bekymmer eller måsten..





Idyllen, grannar och kompisar

Vi flyttade från Sjökumla, läget var ju som jag skrev inget vidare för en småbarnsfamilj, nästa ställe skulle bli mer idylliskt och blev också för mig symbolen för min barndom. Det är 20 år sen vi flyttade därifrån men Fridhult är och förblir tidlöst för mig, ett begrepp.

Det var eller är som ni kan se ett litet hus, som vi dessutom hyrde från markägarna och tillika grannen familjen Larsson. Fyra små rum och kök och en mindre toalett, övervåningen bestod av endast ett vardagsrum. Fönstret som ni ser på bilden var in till mitt rum, mittemot bodde Mia, fortsätter vi genom huset så hade vi trappan upp till vardagsrummet och köket på högra sidan, mamma och pappas rum på vänster sida och toaletten rakt fram. Det måste varit trångt stundtals för familjen Andersson när vädret inte behagade, det blev ju dessutom tillökning i familjen våren 1988 då Millan kom till jorden. Men det är som de säger, man minns bara det som är roligt och jag kan inte minnas en enda huttrande vinterdag från Fridhult. Det är sommarkvällarna jag minns..

*Dunk, dunk, dunk, dunk* "Edberg, Agassi, Edberg, Agassi" Så stod jag timme efter timme och drömde mig bort, spelade tennis mot garageväggen och låtsades att jag var mina idoler. Först när solen gick ner över åkrarna så ropade mamma och pappa in mig, suckande gick jag mot huset, slog upp mitt fotbollsbildsalbum och placerade dubbletter i "behaglig" ordning. Kan idag inte förstå varför jag slängt bilderna från fotbollsvm 90, kanske berodde det på misslyckandet för landslaget, förmodligen berodde det på att jag inte alltid varit lika nostalgisk som jag är nu i skrivande stund :)




Stefan Edberg i all ära, det var kompisar och grannar som förgyllde de här åren. Min familj blev direkt vänner med grannarna familjen Edepil. Pappa Leif, mamma Inger, döttrarna Åsa, Kristin och Anna-Karin. Tveklöst en av de mest harmoniska familjer jag träffat på och så vitt jag vet så lever föräldrarna lyckligt tillsammans fortfarande, dock inte i samma hus, utan någon kilometer bort i Ingers barndomshem.. hmm.. nu fastna jag lite här.

Jajo, familjerna spenderade mycket tillsammans, vi barn lekte ofta kurragömma med dunk eller burken som det också heter. Edepils äldsta dotter Åsa var dock inte med på det här allt för ofta, hon tog avstånd från oss snorungar :)
De yngre döttrarna Kristin och Anna-Karin blev däremot väldigt bra kompisar till mig och Mia. Snälla och glada tjejer som ibland på ett kärleksfullt sätt trätte med varandra.. Jag tror och hoppas att de än idag är lika nära varandra, dom är oftast tillsammans när jag träffar på dom ute på stan. Det är kul att se, mycket bra tjejer som förtjänar varandra. Min största favorit i familjen Edepil var ändå pappan Leif, han var den coole och lugna farbrorn som stod ut med att hämta fotbollen efter alla mina felpassningar, berättade historier om sportprofiler, visade deras hönshus och svarade pedagogiskt på alla mina ivriga frågor..

Familjen Larsson bodde i en annan riktning från huset, de hade en jämnårig pojke med Mia som hette Bengt(han lever men lättare att använda imperfekt). Jag umgicks ofta med Bengt, men den kompisrelationen var väl aningen krystad vill jag påstå. Jag såg mer upp till honom än vad jag tyckte om att umgås med honom. Vi var olika som personer, Bengt var den coola killen i området som redan hade kört sin pappas traktorer och skördetröskor, jag var den lille stammande pojken som mest tänkte på när jag skulle få den där sista bilden till mitt fotbollsalbum..



Ja, liten var jag och stammade mycket gjorde jag, så jag är glad över att jag växte upp i just i Varv. Bilden ovanför är ett klassfoto från 1:an..

Från vänster uppifrån: Charlotte, Josefine, Andreas, Mattias, Petrus, Madelén, Daniel, Sandra P, Claes, Jenny, jag, Sandra H, Kristoffer, Karolina och Linus.

Jag tror man kommer varandra närmare om man växer upp i en skola på landsbygden, många av de här ansiktena kom att betyda mycket för mig de närmsta nio åren, skyddade mig, stöttade mig och vägledde mig. Madelén, den sjätte tjejen från vänster, bodde förresten på andra sidan vägen från vårt hus, var ändå inte där så ofta, minns att jag blev "överfallen" av deras stora hundar en gång, med all säkerhet så var det bara bus, jag utgjorde nog inget större hot :D Annars var det pojkarna jag hängde med i allmänhet och Andreas, Petras och Claes i synnerhet. Idag lever vi olika liv. Andreas tränar jag lite med än idag, Claes pratar jag med på nätet ibland och Petrus berättar ibland om kamerors och telefoners nya funktioner.

Som en bilaga i ett examensarbete tänkte jag också bjuda på en kuriosa från den här tiden.

I min uppväxt slog jag mig ständigt, knäna var alltid uppslagna men jag vägrade att ha plåster på mig föterr det var först då det gjorde ont. Från vårt hus till familjen Edepil var det en liten nerförsbacke eller snarare ett litet lut men kunde man inte cykla ordentligt så innebar det ändå ett hot. Så blev det också, jag minns att jag fick sladd på cykeln och flög rakt in en taggbuske med huvudet före. Tog mig snabbt upp, grät inte, utan började istället direkt oroa mig för mammas bedömning om det var någon fara eller inte. Jag lämnade cykeln, gick oroligt upp för backen eller lutet, traskade in genom entrén, mötte mammas blick och sa, "Jag tror det har hänt en olycka, mamma"

.. efteråt har jag hört att ansiktet var fullt med taggar :)

Avslutar med lite bilder..



Modeikonen, nya nikeskor, infälld skjorta i byxor som nådde upp till bröstkorgen.




5 april 1989? Millans 1:årsdag? Millan är närmast, bakom sitter Mamma och hjälper och jag och Kristin dricker saft.




Utsikten från Entrén.